.
.
.

Expedition Sibirien 2004

År 2004 påbörjade Mikael Strandberg och Johan Ivarsson en årslång expedition genom Sibirien, där de i ord och bild dokumenterade denna okända del av vår värld. Sibirienfärden har av internationella media kallats ”the coldest journey in the world”. Mikael har haft äran att föreläsa vid the Royal Geographical Society i London, där ”alla som förändrat världen” stått: Roald Amundsen, Tenzing Norgay, David Livingstone med flera berömdheter.

”Där borta!” ropade jag åt Johan, pekade mot en öppning i den täta sibiriska tajgan och tillade med panik i rösten: ”Klarar vi av att ta oss dit?”

”Inga problem”, svarade Johan koncentrerat, svängde kanoten försiktigt 180 grader och tillade allvarligt: ”När jag säger till, paddla för full kraft!”

På bägge sidor var vi omgivna av skogsklädda, tvära berg, där Kolymafloden våldsamt forsade fram. Två stora trädstammar passerade framför oss, och den tungt lastade kanoten kastades fram och tillbaka i vitvågorna.

”Nu!” ropade Johan plötsligt, och vi paddlade bägge för full kraft genom strömmen och lyckades färja oss över till andra sidan av den breda floden.

Utmattade paddlade vi in i lite lugnvatten och kikade mot den bäck, som var vårt mål och som strömmade ned mot oss. Vattnet var klart som en svensk fjällbäck, och vi såg plötsligt resans första vak!

”Fram med näten!” röt jag åt Johan. ”Får vi inte fisk nu så ligger vi illa till!”

Vi paddlade fram till bäckens mynning, och när vi satte ned nätet täckte det hela utflödet. Vi hann knappt fästa det på andra sidan, förrän vi kände hur det ryckte till.

”Fisk! Äntligen!” ropade Johan lyckligt, och jag måste erkänna att det var en av mitt livs lyckligaste stunder och jag skrattade: ”Johan, jag känner på mig, att nu skall vi äntligen få sova och äta oss mätta!”

 

Detta var inledningen på en årslång kamp med naturen och vår egen viljestyrka. Vårt mål var att komma nära människorna i jordens kallaste område, Kolymafloden i Sibirien, för att dokumentera deras liv och kultur. Vi var övertygade om att vi inte skulle kunna göra det, om vi kom med helikopter under årets mildaste tid. Istället ville vi leva på deras villkor, leva av vad naturen hade att ge, när den var som hårdast. Vid Norra Ishavet, tio månader och 3500 km senare, kunde vi utpumpade men nöjda summera att vi verkligen hade lyckats, över förväntan. Var vi än kom skidande till de glest liggande kojorna och byarna blev vi mottagna med en gästfrihet, som värmde till och med mer än deras glödande kaminer.

Under de första månaderna av vår färd bodde vi i en Varrie Tentipi 7 bp*, en av resans stora vinnare. I de allra flesta lägen är kåtan överlägsen allt annat boende. Det är ett naturligt sätt att bo på och har så varit under 5000 år i den sibiriska miljön.

Jag hade sovit mer än 3000 nätter i tält, innan jag började använda tältkåtor från Tentipi. Medan vanliga tält rätt och slätt gett mig tak över huvudet, har jag fått en personlig relation till tältkåtan. Den är en varm och trygg famn, ett hem, precis där jag för tillfället befinner mig.

Tältkåtan är väldigt bekväm. Man kan stå raklång i den och har även gott om plats att sova och röra sig på. Den håller värmen på ett förträffligt sätt, eftersom man kan ha en brasa i tältet och även använda kamin. Tentipis lösningar och val av material är dessutom klart överlägsna konkurrenternas.

Jag kan säga, att varje dag utan tältkåtan längtar jag tillbaka!

*en tidigare version av Safir 7 cp 

Kolymafloden, första etappen av Sibirienexpeditionen.
Foto: www.mikaelstrandberg.com